Att man aldrig ska kunna få leva kvar i lyckoruset ...

 

 

Rubriken må vara dyster, men så är även min blandade verklighet.

Manusen går fortfarande jätte bra, och det är hur kul som helst att skriva! På G(på hemsidan), står det att jag har stora, illustrations uppdrag - javisst har jag det! Ett av dem blev jag klar med i går. Beroende på kund, så får vi se när/om de kommer upp på hemsidan, hoppas på det :)

Men ... mitt i allt det här hände en tragedi, som under två veckors tid sög åt sig all min energi. Nu har det mesta av själva chocken lagt sig och jag har lyckats tagit in vad som skett. Vilket också lett till att jag är stark nog att göra ett inlägg som detta, samt såg till att slutföra illustrationsjobbet så att jag kan börja på nästa! Det är viktigt att fortsätta leva trots dessa motgångar. Men samtidigt måste man låta sig själv att sörja. Jag skrev ett inlägg på facebook förut (gällande detta), där att ut med tårarna kommer all frustration och att in kom ny styrka ihop med den friska luften och de lugnande andetagen.

Jag ska strax komma till saken - vad det är som har hänt. Jag har ju nämnt mina sjukdomar/sjukdomstillstånd tidigare, ni vet: min fibromyalgi, svåra astma, ibs, pco:s, pigmentförändringar och psoriasis. Att trots dessa tillstånd kämpar jag mig igenom livet för att leva ut det så mycket som möjligt. Och att jag vet att det finns människor som har det betydligt värre. Men alla är vi i behov av att känna, att få tala ut ibland. Men det som skett handlar egentligen inte om mig, utan om en kär familjemedlem - min mor. Jag tänkte: men va fan! Räcker det inte med allt skit som jag har och med alla övriga sjukdomar som går runt inom den närmsta släkten (cancer, kol och 2 fall av altzimiers). Utan nej, nu skulle min kära mor även drabbas. Visst, ingen person förtjänar att bli sjuk, alla är vi lika värda och älskade av någon. Men mamma var så lycklig. Nyutbildad lärare, hon älskade sina klasser, chefer och kollegor, som alla älskade henne dubbelt så mycket tillbaka. Så kreativt och även psykologiskt lagd. En jordnära person. Min bästa vän, som älskar att resa(solen), åka skidor och hoj, och att vandra i fjäll. Nu kan hon inte göra det längre, än ... eller någonsin. Vi ska kämpa och lever ju på hoppet såklart! Ingenting är omöjligt men vi är i början av detta skede och vet att läkningstiden oavsett hur bra det läker, är lång.

Det som har hänt är att hon först fick en hjärninfarkt(stroke), sedan syrebrist i hjärnan (när hon höll på att försvinna ifrån oss) som ledde till ytterligare hjärnskada (stroke). I den olyckliga oturen har vi(hon) tur eftersom den mentala biten är på 80 % (min uppfattning) och att hon fortfarande kan prata. Men det har visat sig att min mamma är väldigt kärlsjuk och att det kärlet(halsvenen) som är igentäppt är kärlet som sköter motoriken på vänster sida. Vilket lett till att hon ser sämre på vänster öga och är lite borta med blicken i övrigt. Plus att vänster arm och ben är förlamade. Dock, måste jag inflika med att hon känner om man rör vid dessa delar och att hon känner en extremt smärta vid den beröringen. Det betyder att hjärnan i alla fall har kvar några signaler ihop med dem nerverna. Det har varit jobbiga dagar på sjukhus, såväl intensiv- till akutvårdsavdelning och rehab avdelning. Nu väntar vi på att hon ska bli stabil och få flytta till ett rehab boende.

Så innan det här senaste hände var både min mamma och jag så glada över min lycka och levde i densamma rus. Jag har själv haft svåra rehab tider, speciellt gällande all värk från fibromyalgin efter som jag valde att tacka nej till starka smärtlindrande/lugnande mediciner. Och nu ser det äntligen så mycket ljusare ut på min sida gällande alla mina tillstånd etc. Men det är så tungt när sådant här sedan kommer.  Värken har blivit värre, jag är så spänd och så mentalt slut och orolig. Samtal med allt och alla, hålla upp den där fasaden när man måste. Vilken person som helst skulle tycka att det här var en jobbig situation. Det är ju en helomställning i livet. Säg att min mamma inte kommer att kunna gå igen … Självklart går det att leva ett lyckligt liv i rullstoll eller med andra handikapp. Det har jag sett många exempel på! Men när det sker så här halvvägs in på ens liv och så drastiskt. Det tar tid att vänja sig helt enkelt. Det kanske tar några år innan mamma, och vi, känner att vi vågar oss ut att resa igen – med då mamma som funktionsnedsatt. Nu ska vi som sagt sträva efter alla möjligheter att få henne på benen igen. Men, samtidigt måste man, i alla fall jag, börja förbereda sig på alla andra alternativ. Och då när jag redan har mitt liv vid sidan om, mina sju miljoner speciallistläkare/besök över allt. Ja okej, de är fyra stycken, men ni fattar vad jag menar! Det är tufft. Bara en liten förkylning gör att jag känner mig nästintill ”döende”. Och trots att jag besöker henne regelbundet(i stort sett varje dag) och försöker finnas för henne, känns det samtidigt så fel att tillåta mig att känna lyckan vid sidan om. Min lycka. Mitt nya liv som jag har framför mig. Den nya pojkvännen som ska bli sambo ihop med husköp. Mindre värk, viktnedgång – bättre hälsa i helhet. Diskutera om att skaffa barn. Lyckan i att bilda familj, lyckan i att skriva, lyckan i att flytta ihop, lyckan i att teckna. Ja, all lycka vid sidan om … det har jag dåligt samvete över att känna. Men jag försöker intala mig själv: att jag själv måste kunna vara stark för att kunna finnas där för mamma. Och för att jag ska kunna vara stark behöver jag må bra. Jag behöver känna vid den där lyckan. Jag behöver leva för att kunna finnas för henne, på alla sätt och vis.

Bara att sätta sig in i deras räkningar och övrigt är jobbigt. Få tag på alla koder och leta fram alla papper. Det har alltid varit mamma som haft hand om det där och eftersom pappa inte är så haj på datorer och sådant hamnade det på mig, då jag i alla fall hanterat mina egna räkningar under några års tid nu. Åh … Pappa … det här tar mycket, väldigt mycket på honom med. Han skulle göra precis allt för mamma, och det försöker han göra också. Han planerar redan hur huset ska handikappanpassas som bäst för henne. Om han ska sluta med jobbet som han älskar för att kunna ta hand om henne, om det skulle behövas. Men som åskådare vid sidan själva om ”läkarvärlden” kan man inte göra så mycket mer än att stötta och peppa. Bara att finnas till. Usch. Det är verkligen jobbigt att se mamma som nu läget är nu. Tårarna kommer varje gång jag tänker på henne nu förtiden. Att hon inte kan leva sitt liv precis som hon vill leva det. Jag älskar henne så, pappa också och vill inget annat att vi ska kämpa oss igenom det här nu, till nästa steg och ta oss framåt oavsett hur lång tid det tar!

Här kommer min mammas händelseförlopp i en någorlunda sammanfattning:

I många år har hon haft ont i benen. Hon kunde bara gå några meter innan hon behövde stanna för att vila. Trots det fjällvandrade hon, åkte motorcykel och åkte skidor etc. Vi är ju en väldigt aktiv familj på det sättet. Förra året ramlade hon hejdlöst och hejvilt rakt in i tunnelbanan där hon bröt näsan och revbenen av fallet. Benen bara vek sig för henne (hon hade sprungit ner för trappan i för att hinna in i tunnelbanan). Nu började en utredning. Varför benen vek sig sådär … Läkarna hittade förträngningar i kärlen ner till benen bland annat. Kroppen hade tydligen skapat nya, egna vägar ner igenom benen. Vilket var anledningen till att hon kunnat gå under alla år, trots/ihop med värken – fönstertittarsjukan, som de kallar den. Så mamma fick två stenter in op. på båda sidorna av buken. Det gjorde succé, efter en sväng in på infektionskliniken bara. Men hon var helt smärtfri och längtade så efter att få vandra i fjällen, åka skidor och motorcykel utan problem! Hon började sakta men säkert jobba igen. Men runt halloween förra året fick hon en hjärninfarkt (stroke), som sedan ledde till en öppen halsvens op., eftersom kärlet på höger sida var helt igentäppt. Efter en vecka på sjukhus fick hon komma hem och var såklart sjukskriven ett tag framöver. Tyvärr försvann rösten ihop med halsvens op. Vilket vi visste att den kunde göra då kirurgerna lyfter upp den muskeln och flyttar på några av nerverna för att komma åt kärlet i fråga. Mamma hade nu alltså fått en hes whiskeyröst. Oftast är biverkningen tillfällig. Men med tiden fick vi veta att stämbandet på den sidan hade blivit förlamad. Samma behandling som tidigare, för rösten, fortsatte ändå – en logoped. Fungerade inte det skulle de försöka med en så kallas tuppkappsinjektion(fråga mig inte, jag har ingen aning – googla på det!). Så förutom att träffa sin logoped gjorde mamma ständiga kontroller - prover och röntgen av kroppen och kärlen. Men inför senaste kontrollen hade hon börjat tappa känseln i vänster arm igen (det hade hänt några ggr innan hon fick stroke:n, samt att synen försvann då och då, läkarna förklarade det med att det var små, tia-attacker som skedde då synen försvann). Men sedan den sista kontrollen har mamma varit kvar på sjukhus. Det är gått lite över två veckor nu. Kärlet på högra sidan av halsen, där hon gjorde den öppna op. hade täppt igen, på nytt. Läkarna satte in en stent, plus att de sprängde en del i kärlet - vilket hjälpte! Till en början ... natten efter den "lyckade op." sjönk blodtrycket så hastigt att hon höll på att försvinna helt ifrån oss. Det blev intensiven några dagar, sedan en akutvårdsavdelning. I samband med detta skapades ytterligare en hjärnskada, pga. syrebristen som skapades när hon höll på att försvinna, ihop med att det här kärlet i halsen fortfarande var igentäppt. Det här kärlet är tydligen det viktigaste kärlet för motoriken på vänster sida. Där av att hon nu är förlamad i vänster sida av ansiktet, arm och ben. Synen är också sämre på den sidan. Läkarna säger att det här är väldigt ovanligt, att det inte är något som står i läkarböckerna utan nu går de på magkänsla och erfarenhet ... Läkarna vill egentligen göra en till op. där de vill byta ut det här kärlet helt. Problemet är att mamma redan är för sjuk. Hon skulle inte överleva en till operation. Men kanske, kanske, kanske … att de kan diskutera om att överväga en ny op. om hon lyckas bygga upp styrka/göra framsteg under rehabiliteringstiden. Så det vi väntar på nu är att hon ska få flytta till ett rehab boende, där hon antagligen kommer att bo i minst sex månader. Se om några mirakel kan ske. SLUT.

 

5 mar 2015

Comments powered by Disqus