Min andliga sida - Den stora förandringen & Mötet Med mitt inre

 

------------------------------------------------------------------- 

… Till att börja med, så har jag varit på några uppdrag och hos vänner och bekanta där det hänt oförklarliga saker. På plats har jag både känt av och några få gånger sett själarna/andarna eller gestalterna som jag också gillar att kalla dem. Men då inte vågat gå vidare så mycket mer efter det, på grund av den där rädslan om vad som kan ske eller vad mer som jag kan få se. Så det jag sett har mest varit olika former av bekräftelser, att det är något övernaturligt som sker…

------------------------------------------------------------------- 

 

Den stora förändringen kom år 2011, några månader efter att min farmor gick bort på julafton 2010. (Hon föddes dessutom på nyårsafton och skulle ha fyllt 80år det året). Jag tror att det är hon som fått mig att våga öppna mig mer för detta ämne. Jag lärde mig, att när hennes själ var närvarande kände jag ett enormt lugn, värme och kärlek. Jag vågade prata, le och se. Jag kände igen känslan från förr, från de gånger jag trott att min morfar (som gick bort några år innan) var på besök. Men jag visste det aldrig säkert då denna känsla blandades för mycket med själva rädslan, och jag vågade inte ta reda på mer. Nu vet jag att det var han jag såg och kände av. Och sedan 2011 har jag både sett och känt av honom och min farmor. Känslan vid deras närvaro har jag tagit med mig till andra närvarande själar. Har jag samma känsla vet jag att själen är samlad och inte vill något illa eller att det kanske är någon som står mig nära. Men jag vet också känslan när det är en arg, upprörd eller en främmande själ som är närvarande. De är de gångerna rädslan sätts in och jag får darrningar, illamående, klump i magen och ett ständigt obehag. De är de gångerna jag blundar extra hårt, de gångerna jag har svårt att sova om natten eller gå i mörker och i ensamhet. De är de känslorna, de gångerna som jag fortfarande försöker övervinna - att våga höra och våga se. Att få bort de ständiga käpparna så att jag åt det goda ostört kan le.

------------------------------------------------------------------- 

I mars månad år 2013, var jag med om en sjuk grej - det jag vill kalla mötet med mitt inre.

… Jag hade tagit några foton på mig själv, både i hel och halvprofil som jag brukar göra lite titt som tätt då det oftast är jag som leker ”paparazzi” och inga kort då tas på mig… ;p Hur som helst, då jag använde mitt nya objektiv (Nikon DX, AF-S Micro NIKKOR 40mm 1:2.8G) ville jag testa lite närbilder också och tog då några stycken på mina ögon. Senare mot kvällen la jag in alla bilder i datorn och tog mig en titt på dem. De var fina allihop, speciellt de olika fokuseringarna på ögonen. Bilderna var så klara och detaljrika. De andra bilderna i hel-och halvprofil var minst lika bra som de på ögonen, men jag ville se hur fokuseringen blev i helhet om jag förstorarde/zoomade in de bilderna. De var nästan lika skarpa som dem andra bilderna! MEN däremot, märkte jag något på dessa bilder som inte fanns på de andra när det gällde just ögonen - på en av bilderna såg jag ett mansansikte i högra ögat. Det var litet och lyste starkt i vitt. Det var i halvprofil framifrån och under pupillen. Blicken i ansiktet var så intensiv och verkligen sög åt sig mig. Jag kände en sådan eufori och en enorm lättnad sköljde igenom mig. Jag började gråta. Jag var inte ledsen, men jag kunde inte hejda tårarna som aldrig verkade ta slut. Efteråt kände jag mig så lätt, så ren inombords. Det var galet. Jag hade inte känt mig så glad på länge. Det kändes verkligen som om jag sett in i mitt inre eller rättare sagt, känt av mitt inre …

   Senare upptäckte jag fler ansikten i ögat och när jag tittade på det första ansiktet igen hade det bytt från att visa framsidan, till profil. Utseendet hade dessutom ändrats en del. Jag kunde titta på ansiktet flera gånger och i flera minuter. Vissa gånger ändrade sig formen rakt framför ögonen på mig och ibland hände absolut ingenting. Detta fick mig då att ta en närmare titt på de andra bilderna jag tagit. Jag hittade olika ansikten och andra föremål i mina ögon på alla bilder förutom på de bilderna där jag medvetet tog en närbild på just ögonen. Det är som om bilderna jag såg i mina ögon avspeglade mitt förflutna, mitt nu och kanske då eventuellt min framtid. Där av att jag även har teorin om att jag inte kunde se något i bilderna där jag medvetet tog kort på ögonen, då det måste komma av sig själv och inte är något som man ”tvingar” fram …

Efter den händelsen har det också blivit annorlunda. Jag är mycket mer känslosam. Den här händelsen tror jag också har/haft en stark påverkan hur jag har/ska bemött/bemöta det övernaturliga.

-------------------------------------------------------------------  

 

Jag måste bara lägga till en grej Under ett besök hos min sjukgymnast (samma år) testade hon en typ av hypnos medan jag låg med nålar. (Jag låg på rygg denna gång). Hon ville testa detta på mig då jag enligt henne, verkade vara rätt så mottaglig - så vi gjorde ett försök. Då jag tycker hypnos är väldigt obehagligt och skrämmande höll jag emot väldigt mycket. Så det hela gick väl si sådär. Men vi genomförde hela proceduren i alla fall, och trots att det blev en halvdann misslyckad hypnos så hann jag faktiskt uppfatta några saker. Vilket jag tycker är lite häftigt i alla fall. Så jag undrar vad som kan ske om jag bara vågar ”öppna mig/släppa in allt”, ja nu vad man ska säga eller kalla det.

   För det första så kände jag verkligen hur jag höll på att ”falla bort" hela tiden. Men det var redan då jag började sträva emot och ”höll mig kvar” så satt säga och jag fastnade på ord hon sa och på sakerna hon bad mig göra (som att fokusera på en punkt i kroppen eller en färg etc.). Men trots min okoncentration och koncentrationen på fel saker, så lyste det plötsligt jätte starkt av orange framför mig(!) med en blandning av svart. Det var som om jag tittade rakt mot solen, eller snarare stod framför den och det svarta hade plötsligt bildat ett träd. Det orangea tog över och det svarta försvann helt. Nu stod jag stirrande utan att blinka, in det starkt orangea skenet medan kroppen var alldeles lugnande varm, när det svarta plötsligt kom tillbaka. Det var som om den kom från båda tinningarna, utifrån ögonens yttre spetskant, och möttes sedan upp i mitten framför mig. Jag kunde inte tyda det till en början, men efter en stund såg jag hur det svarta gestaltade en kvinna. Sedan upplöstes allt och jag såg ingenting mer. Känslan efteråt var svår att sätta ord på. Jag visste nog inte vad jag hade sett; vad jag skapade själv - om det var inbillningar, eller allt på en och samma gång kanske? Men det jag kan komma ihåg var att jag inte kunde sluta le efteråt. Jag log hela vägen hem och kände mig överdrivet glad och lättad.

   - Så jag tror faktiskt att den kvinnliga gestalten som formades, skulle vara mitt inre. En avbild av mig själv. Att, hade jag varit en man, hade jag säkert sett en manlig gestalt etc.

Värt att fundera över tills jag vågar göra detta nästa gång i alla fall… hehe.

-------------------------------------------------------------------