Hur tänker jag egentligen?!

 

 

Jag och mina idéer – de driver mig till vansinne ibland …

 

… För några månader sedan när jag var ute i skogen med min hund Wilma, hittade jag en stor lurvig larv. Med hjälp av pinnar la jag larven i en hundbajspåse för att ta hem och fotografera den. Fotograferingen gick bra – larven verkade väldigt intresserad av blixten eller så kanske det rent ut av var ren tortyr för den, stackaren. Jag ville inte plåga larven längre än nödvändigt och skulle precis lägga tillbaka larven i skogen när det slog mig vilken typ av larv det var, som jag hade hittat. Jag behöll larven ett tag till och via internet fick jag reda på att jag lyckats komma över en fjärilslarv. Men jag fick inte fram exakt vilken typ det var, utan bara att de här fluffiga larverna var fjärilslarver. Då kom idén – jag ville se när den här fluffiga saken blev till en skönhet! Så jag behöll den. Jag gick i ut skogen igen, plockade ihop lite av allt möjligt. Internet sa att larverna/fjärilarna livnärde sig på bark, blad eller ingentings alls … Jag la ner en stor barkbit, lite granbarr och några löv i en glasburk ihop med larven. Ovanpå la jag genomskinlig folie som jag hade stuckit en massa hål i. Burken lät jag stå ute, det skulle ju bli en oas för stackaren inne annars. Sen var det bara att vänta. Många dagar gick, och folk omkring mig undrade vad jag höll på med egentligen. *Fånga en larv igen, precis som när man var barn … Men jag gav mig inte. Tålamod, tänkte jag! Några dagar senare rörde sig inte larven något mer. Oj då, tänkte jag. Alla hade viss rätt – jag tog död på den. Den dagen hade jag bråttom och hann inte göra mig av med larven, vilket var tur! För när jag kom hem var larven borta! I stället satt det en ljusbrun sträv säckliknande sak mellan barken och granbarren. Jag gjorde det! Burken som puppan nu var i var ganska liten. Jag ville ju se när puppan kläcktes till den vackra varelsen jag väntade på. Så försiktigt tog jag loss puppan från barkbiten och granbarren och la puppan i en stor glasskål. Barkbiten fick följa med eftersom jag inte visste om larven behövde någon sorts näring i själva puppan eller inte. Nu var det ytterligare väntan med en mängd av tålamod som gällde. Det gick faktiskt flera veckor. Jag började söka på internet efter svar, hur många dagar, veckor eller månader det brukade ta. Men fann inget konkret svar direkt så jag fick förlita mig på magkänslan – att hålla ut lite till. Barnungen i mig kom fram ibland, det kliade i fingrarna och jag var tvungen att peta på puppan för att försäkra mig efter liv. Larven levde rövare i puppan när jag la ett lättare tryck på den med en pinne. Varje gång. Men sen kom den ansvarsfulla delen i mig tillbaka. Jag ville ju inte förstöra den utveckling som pågick inne i puppan och slutade störa den, helt och hållet faktiskt. Ytterligare någon vecka gick och jag hade börjat glömma bort den. Eller skålen stod ju där på bordet, men jag gav ingen direkt tanke åt den. Några kvällar senare började mardrömmen … Jag var vid skålen och sträckte mig över den för att hämta något som låg bakom. Det var sent och väldigt mörkt, både inne och ute. Jag for i taket när ett hemskt läte kom från skålen precis när min arm och halva överkropp sträckte sig över den. Puppan hade kläckts, och jag missade det. En varelse hade panik där inne. Ja en varelse. Jag kunde inte tyda var för typ av fjäril det var ännu eftersom den hade sådan panik och flög mot det tunna plasttaket. Men det jag kunde tyda var att den var fet, stor och fruktansvärt skrämmande. Jag fick också panik! Jag var livrädd för att den skulle lyckas komma ut och attackera mig eller gömma sig i huset och ge sin hämnd sen så fort jag blundade eller vände ryggen till. Nej saken var klar, jag kunde inte lägga mig för natten om den där saken var kvar i huset. Jag la en tidning över plasten så att hålen inte skulle bli större. *Tanken, när jag fångade larven var att jag ville se en vacker varelse som föddes och få den underbara händelsen på bild efter bild, på dagtid. Det här var raka motsatsen. Men bilder ville jag trots allt ha. Så jag hämtade kameran fort som *** och försökte ta så bra bilden som möjligt på varelsen inne i den stora glasskålen. När jag kände mig nöjd ropade jag till mig min kille som fick ställa ut skålen och ta bort dess överdrag. Så fort den var ute stängde jag alla fönster och försökte få bort tunghäftan ihop med obehagkänslan som for igenom hela min kropp. Så fort jag lugnat ner mig kollade jag på bilderna jag tagit och sökte mig fram med hjälp av internet för att se vad det var som jag hade ”fött upp”. Ja, inte var det en fin liten färgglad fjäril inte – det var en Gräsulvslarv jag hittade den där dagen i skogen – en stor fet typ av en nattfjäril. Ett monster.

Så tack Johanna (mig själv), nu är jag livrädd för nattfjärilar också …!

Jag tog ju bilder när gräsulven var en larv, sedan så bra bilder jag kunde när det blivit en nattfjäril och sedan tog jag några bilder på puppan efteråt. Du kan se bilderna här:

http://www.artofme.n.nu/mina-fotografier-djur#.VZzUbSww_IU

 

Bonus:

… Några veckor senare, efter det här gjorde jag en upptäckt på vägen utanför mitt hus. Ja, inte hade jag hjärnan med mig den här dagen inte, vilket du kommer förstå när du läser det här … Jag var på väg in med min hund när jag skymtade något på vägen. Jag släppte in hunden och gick tillbaka för att kolla. Jodå, mina misstankar stämde. Det var ett ägg. Min första tanke var ett det var ormägg. Det var sprucket så jag förstod att det inte fanns något levande där inne men nyfikenheten tog över mitt sunda förnuft som jag måste ha tappat på vägen där någon stans. För trots den hemska stanken, som borde varit en stark varningssignal, tog jag upp ägget och tog i det i huset. Min tanke var då att fotografera innehållet. Självklart tog jag in ägget i köket av alla ställen i huset och la det på diskbänken av alla ställen … med hjälp av blompinnar öppnande jag upp det här lilla ägget för att se den lilla ormungen när en fågelunge trädde fram. Oups! Japp, det var en fågel, klart och tydligt. Den var ljust vit, nästan snudd på genomskinlig eller vad man ska säga, med stora ögon och gul MJUK näbb. Det satt tre, fyra fjädrar på den har jag för mig också. Jag fick panik och stanken var fortfarande lika hemsk, som från början … Fågelinfluensan var det enda som skrek i mitt huvud. Snabbt som *** sprang jag ut och slängde i väg allt för att sedan börja sanera huset och mig själv! Idioti på högsta nivå, jag vet! Jag hade ingen fungerande hjärna den där dagen … suck!

8 jul 2015

Comments powered by Disqus