Introduktion

(Ursäkta den konstiga styckindelningen! Det blev lite rörigt när jag klippte ut och klistarde in ett sådant stort stycke... Men det går ju att läsa ialf, det är huvudsaken! )

Heeej!

Mitt namn är Annabelle Elisabeth Moonrose och jag har nyligen firat mig halvägs upp till femtio! Jag skulle beskriva mig själv som en klassik medelmåtts människa, om man nu får utrycka sig så…? Med andra ord var min barndom lekfull och perfekt. Min tonårsperiod var full av aktiviteter, framförallt när det gällde idrott. Jag var ingen värsting, men ett och annat
hyss och lite revolt mot de vuxna var jag nog skyldig till... Men som så många andra, var det bara en övergångsperiod och jag växte upp till en superglad, kreativ, natur och sporttokig kvinna. Jag gick ut med helt okej betyg och ett fortsatt brinnande intresse för djur, böcker och film. Jag är barnsligt lättskrämd, fortfarande lite mörkrädd och
trots att jag är en sann djurvän; har jag faktiskt en löjligt stor fobi för spindlar, skalbaggar, bin, getingar och humlor. Vilket idag är lite pinsamt med tanke på min ålder! Bortsett från det är jag nästan alltid glad och hjälpsam! Däremot
låter jag ingen trampa ner på mig. Jag säger alltid vad jag tycker och kan bli riktigt förbannad när det är något som inte står rätt till. Med tanke på att jag är ganska kort, har jag behövt kunna säga ifrån till vissa av de längre, stöddiga tjejerna och enstaka grabbar här och var i min uppväxt. Enligt skalan man gjorde hos skolsyster skulle jag uppnå
hela 175 centimeter över marken som färdigvuxen, men något måste hänt på vägen för jag stannade vid 161… Kroppsmässigt har jag nog blivit lite formigare med åren men jag är rätt så vältränad bakom de ”vilande” musklerna. Jag får se till att försöka väcka de till liv en vacker dag… Som tonårig klippte jag ny frisyr och slog till med nya
nyanser säkert två, tre gånger om året. Det är ett under att mitt hår inte blivit förstört! Nu har jag äntligen hittat mig själv i rätt frisyr och färg. Det är långt och uppklippt. Färgen är en blandning mellan mörkrött, svart och
lila. Det låter kanske helt galet men det är en jättevacker nyans som dessutom
blir lite egen, speciell på mitt hårdå jag som sagt färgat det så många gånger tidigare. I övrigt ser jag mig själv som en riktig ensamvarg. Jag tarvara på varje egen tid jag för över till max, men jag hatar samtidigt att vara
singel, som jag har vart i några år nu. Som tur är har jag i alla fall mina vänner och bekanta som kan muntra upp mig under de tråkigaste höstdagarna.Av dem är det fem stycken och min familj såklart som jag värdesätter högst! Vi alla befinner oss i en och samma stad dessutom! En stad vid namn Willof, som är en av Alabamas största städer med sina 208,935 invånare. Det är en stad passande för alla då den är uppdelad i många områden. Som till exempel området där mina och min bästa vän Soeys föräldrar bor i, Dawnsee. Det ligger en timma norr om innerstaden och är mer passande för små barn och äldre än för vad vi kallar oss, ”unga vuxna”. Dawnsee består av småstugor, kolonilotter och radhus omringat av höga tallar. Det finns en fullproppad livsmedelsbutik, en pub, som våra pappor äger förresten! Sen några enstaka egenföretagares affärer, som bland annat våra mammors café! De gick ihop och köpte en liten stuga som skulle rivas på andra sidan ängen mittemot
deras hus. De renoverade stugan och säljer idag Willofs godaste pajer, tårtor och bakelser! Puben ärvde Soeys pappa för många år sedan, men hade inte tiden att sköta den själv. Han föredrar att vara på ute sjön istället och bad då min pappa att bli delägare. Min pappa blev överlycklig för erbjudandet och sköter nu det mesta på puben. Soey och jag hamnade i samma område tack vare våra mammors relation. De var bästa vänner som små och är det än idag. När Soeys mamma blev gravid tre månader efter att min mamma blev gravid med mig beslöt de att flytta tillsammans, och valde då efter mycket sökande Dawnsee. Där köpte dem, de två nybyggda husen bredvid varandra. Vilket betyder att Soey och jag känt varandra
sedan vi kom ur våra mammors magar och sen vårt första möte har vi alltid varit bästa vänner! Självklart har vi många andra, egna och gemensamma vänner, men vår relation är starkast av de alla. Vi är som syskon, fast vi har aldrig har
bråkat som syskon brukar göra. Vi kan avsluta varandras meningar. Vi känner hur den andre mår eller så mår vi lika dant. Ja vi är i ett, helt enkelt och skulle göra allt för varandra. Nu idag är Soey en lång och smal kvinna, väldigt intelligent
och hon klär sig glamort. Hon har kvar humorn, sitt mörkbruna hår och blåa ögon som klätt hennes ovala ansikte så bra sen barnsben. Trots att vi var så tighta kände vi båda mer åren att det var dags att gå skilda vägar, göra det vi ville med våra liv. Vi behöll vänskapen såklart och har som regel att ses minst en gång i veckan och pratar i telefon nästan varje kväll. Så med området vi befann oss i, i hasorna och i takt med vårt mognande tyckte vi att det var jätte skönt att äntligen få flytta
hemifrån. Soey var först ut vid 19 års ålder. Hon flyttade till Castle Heat, 30 minuter söder om innerstaden för studier på
collage efter att ha brutit upp med sin pojkvän. Castle Heat är ett populärt ungdomsområde med fyra olika collage, några klubbar och ett shoppingcentrum. Det är fullt av restauranger, caféer och dess enda park är väldigt populär sommartid. Men mycket mer natur en några enstaka ekar här och där och några mindre sorters buskar finns det inte. Jag flyttade hemifrån året efter Soey, för fem år sedan nu till New Telthcuz. Det ligger 15 minuter öster om innerstaden och är tätt bebyggt
med alla sorters boenden. Här finns det fina parker, de flesta gränsar in till andra områden, men mest är mitt område känt för sitt stora vattenland som jag ännu inte har besökt… Jag hyr en stor tvåa i underbart sol läge med fantastiskt
utsikt över en lönneks allé. Man ser enda bort till den största parken som har en liten damm i mitten från mitt köksfönster högst upp på sjunde våningen. Då jag älskar ytor har jag inte jätte mycket till möbler men i vardagsrummet står min favorit. Den svarta fyrbäddsoffan med sina röda kuddar och svart-röda fotpallar! En härlig kontrast till mina ljusa väggar som golv och grova träpelare utmed hörnen. Då jag älskar film såg jag till att önska mig en stor platt tv som inflyttningspresent. Den pryder väggen så fint, som i övrigt bär upp några tavlor och fotografier gjorda och tagna av mig. Ja, så bor jag på ett ungefär, plus det gamla vanliga, en säng, bord och stolar… Till granne fick jag Ewelyn, som idag är en av mina närmaste vänner och ska fylla 26 år i sommar. Jag lärde känna henne efter alla gånger hon spenderat tid på min soffa, i väntan på låssmed… Eller de gånger jag fått plåstra om henne då hon åter igen snubblat till någonstans. Men trots sin förvirrande klumpighet är hon en charmerande singel kvinna. Jag tror inte heller att hon äger ett enda klädesplagg utan ett enda känt märke faktiskt… Men med dem klär hon sig alltid snyggt till sin lite kortare och formigare figur. Hennes hår ser alltid solblekt ut, men det beror nog på att hon slingar sitt ljusbruna hår i guldslingor. Jag tycker det är skit snyggt, speciellt till hennes ljusgröna ögon! Sonja, är en annan av mina närmaste vänner. Hon bor också i samma område, fast på andra sidan med sin sambo Jim. Jag lyckades få jobb på ett mindre reklamföretag i området och det var där vi träffades. Jag fick det lilla kontorsliknande båset intill hennes och vi klickade direkt. Jag skulle beskriva Sonja som en vuxen kvinna (hon är ett år yngre än jag) med barnasinnet kvar. För bakom den strikta, kortare, formgivna företagskvinnan med sin blonda hästsvans, ser jag alltid glimten i hennes blåa ögon och mungiporna som gärna drar sig till ett leende. Jen och Sam är de två sista av mina närmaste vänner. Jag lärde känna de på High School där vi var klasskamrater sen dag ett och fyra år
framåt. De är enäggstvillingar, långa, smala, blonda och båda har otroligt vackra isblåa ögon. Deras personlighet och klädsmak är ungefär densamma, men de är ju trots allt tvillingar! De har som Ewelyn ett stort intresse för mode och klär sig
alltid efter det. De är väldigt drivna, målmedvetna men också givmilda. För att sticka ut från varandra lockar alltid Sam sitt hår och Jen slingar sitt i olika nyanser av blont. Idag bor de på varsin sida av innerstaden med deras respektive. Jen på östra sidan med Manny och Sam på den söndra sidan med Tom. Jen och Sam passar väldigt bra in i Willofs innerstad som på dagen är fylld med shoppande och lunchande ungdomar på stans alla caféer, restauranger, kända butiker och shoppingcentrum. Om kvällarna och nätterna öppnas dörrarna till de största klubbarna, till massvis med olika aktiviteter
och stans alla otroligt vackra gånggator och parker lyser upp som i en film!

Vi får inte glömma mina morföräldrar Ewa, 72, och Charles, 67, min moster Maryanne, 37, med sin man Danh, 40, och deras två barn Vanja, 6, och Eric, 3. De har alla ihop med mina föräldrar Cathrine, 48, och John, 52, en stor plats i mitt hjärta! Jag älskar jag att umgås med min familj och närmaste släkt. Bortsett från allas födelsedagar försöker vi ses allesammans under en gemensam middag en gång i månaden. Ofta får vi sällskap av vår trevliga grannfamilj, Bowest som är tokiga i gamla bilar. Soeys föräldrar, Anne, 42, och Adam, 56, brukar också komma över på bjudningarna!

Jag ville göra något liknande med mina vänner. Så jag samordnade en söndagspromenad för ungefär tre år sedan i en jättevacker stor park, en halvtimmas gångavstånd från mig och ungefär lika långt för de andra. Promenaden visade sig vara väldigt populär, för traditionen hålls än idag! Soey och tvillingarna var ju bekanta sen tidigare tack vare vår gemensamma tid i High School. Resten av gänget kände inte varandra, men idag är vi alla goda vänner. Vi ses varje söndag, oftast på mornarna och så äter vi gemensam frukost efteråt. Men det händer att vi tar en eftermiddagspromenad emellanåt,
som söndagen idag, den andra januari, 2011.