Manus: Hur allt började

 

 

 

Jag har haft själva idén sedan 2009, börjat skriva men lagt av, gång på gång. Jag hade aldrig motivationen som jag har nu. Jag hade inte heller en färdig plan utan öppnade bara upp en ny sida och började skriva. Jag gav upp manusskrivandet efter mina misslyckanden och började istället att spela upp "fantasivärldar/historier" i mina tankar varje gång jag var ute på promenad. Speciellt på långpromenaderna med min hund. Jag spelade upp mina världar/historier om och om igen, var jag än var på väg någonstans. Så länge jag hade musik i öronen började hjärnverksamheten att arbeta. Tillslut slöt sig mina historier och världar samman och bildade en otrolig bra, passande helhet. Nu hade jag enbart den världen, den historien och började bygga mina karaktärer och händelser därefter. Till en början var det mest en kul grej, men med tiden märkte jag att jag mindes varje detalj jag tänkt och hade flera händelseförlopp klara i mina tankar-jag såg allt framför mig som om det hände på riktigt eller som om det vore en film. Det här kan ju faktiskt bli en bok, minns jag att jag tänkte. Därifrån började mitt nya projekt på riktigt och jag satte upp mål. Mitt första mål var att göra klar all planering: fakta och händelseförlopp innan jag började skriva på manuset. 10 veckor senare hade jag nått mitt mål och jag var mycket nöjd med mitt resultat. Nu hade jag alla mina karaktärer, städer och miljöer nerskrivet. Jag hade uppdaterat alla händelseförlopp i punkter- mest för att ha något att gå efter trots att jag visste att ändringar nog skulle ske! Jag hade gjort två tankekartor - skissat upp mina karaktärer, så jag lättare kunde beskriva dem. Nu när jag hade allt de här kunde jag äntligen börja skriva utan att fastna på någon karaktär eller liknande. Mitt andra mål, det var att komma igång. -skriva en introduktion/prolog. Det var betydligt svårare än jag hade trott. Jag blev aldrig nöjd och det kändes bara fel, jag visste inte hur jag skulle få ihop det. Jag skrev flera sidor om och om igen som kastades bort. Tre gånger gjorde jag om introduktionen helt och den tredje versionen var helt annorlunda än mina tidigare försök. Magkänslan var bättre och nu gick det äntligen åt rätt håll. Jag visste att det skulle vara som svårast i början, att få ihop allting.-kap 0-5, därifrån sluter sig nämligen historien samman i en och samma tid. Det har gått upp och ner, otroligt jobbigt att stå på samma ställe en längre tid och trampa. Men jag har insett att det behövs ibland och desto noggrannare man är desto bättre blir din belöning i resultat :)

 

Tillägg på denna historia 1 januari 2014:

Som jag har jobbat med detta manus, men varje sekund jag lagt på det har det varit värt!

Tidigare var det: en prolog, 16 långa kapitel och faktasidor som sträckte sig längs ca 3 kapitel.

Nu är det: ingen prolog, inga faktasidor och 30 kapitel med den längd som varje enskilt kapitel behöver. Det är dessutom mera djup i både personligheter och händelseförlopp, mer gestaltning, ett förbättrat och mer lättläst språk.

 

Det är så kul att blicka bakåt, läsa denna text ovan, se och förstå hur detta egentligen kunnat gått till, för att sedan med facit i hand se var jag är nu. Det är underbart! Jag vet inte hur många gånger jag sagt och faktiskt även känt att nu är det klart... Men jag sitter ju fortfarande här, nu idag och än är jag inte klar. Idén kom ju 2009, men jag tror inte det var förrän 2010/2011 som jag kom igång med skrivandet på riktigt, och sedan dess har jag suttit regelbundet och jobbat och jobbat och jobbat med min käraste ägodel.  I dagsläget har jag runt 25 stycken läsare som ger mig feedback, både ris och ros så jag och mitt manus kan utvecklas till det bättre. Läsarna är både tjejer och killar mellan 15 och 50 år. Vissa känner jag, andra är bekanta och det finns även några som jag inte känner alls! Med andra ord, feedbacken jag får kommer med 100% ärlighet där ingen känner någon förpliktelse att vara snäll "bara för att". Skulle det vara så utvecklas man ju aldrig! Åå fortfarande är det bara en enda person(en man i 45 års ålder) som sagt att min story inte var värt hans tid. Han kom inte ens till kapitel tre... Övriga läsare har jag lyckats linda in runt mitt finger med historien jag vill berätta, vissa med lite vassare kommentarer än andra, men de är i många, många fall guld värda. För mig är det ändå det som betyder mest, att min story går hem bäst, för språket kan man alltid uteckla. Jag hade räknat med att tappa betydligt fler, så med detta facit i hand är jag väldigt trygg med min story jag rort i hamn ;) Nu under denna tid, har jag även pratat med olika lektörer och språkråd, både från större och mindre företag och privatpersoner, jag har läst onlinekurser och har ett toppbollplank från två stycken som själv skriver på sina första manus. Om jag ska blicka bakåt till när allt började och jämföra med hur det är nu så är skillnanden enorm! För det är så mycket mer än att bara skriva, det måste skrivas rätt. Att det räcker inte med att bara ha en bra story, kan du inte framföra den korrekt är det svårt att fånga de andras intresse. Å lika mycket gäller det vise versa, säg att din språk är fenomenalt, men det spelar ingen roll för att din story räcker inte. Det gäller att hitta den hårfina balansgången.

Skrivandet har även öppnat upp ett flertal nya idéer som jag ständigt tänker på, hehe. Jag vill ju skriva en barnbokserie så jag även får illustrera mina egna bilder(har ett flertal idéer). Jag har även en titel för ett fantasymanus, en idé som kom upp när jag kladdade ner ett nytt naturväsen för manus nr 2 i Moonrose serien. Men det ska bara bli ett manus och ingen serie och kommer inte ha någonting med Moonrose att göra. Sedan långt där bak i huvudet har jag en psykologisk thriller molande, hehe. Men den ligger längst ner i listan av prioriteringar i skrivandet. Men Moonrose är mitt "första barn" och oavsett hur det går ska den få mest tid och inte bli något som läggs på hyllan för att förlagen inte vågar sattsa! Serien ska och kommer att bli klar, desto närmare målet jag kommer desto mer tid kommer resten av mina idéer att få!  =)

*För det är ju så att i Sverige är det väldigt(jätte)svårt att få ut den genren Moonrose är i(urban ficton/fantasy). Kanske, och egentligen vore det väl bättre om jag skulle börja skriva på thrillern eller barnböckerna för att lyckas "nå ut" och sedan komma med Moonrose. Jag har många gånger haft den tanken, men jag kan inte, jag kan inte svika mig själv, min barn, min käraste ägodel. Alla författare där ute, jag vet att ni förstår mig till fullo. Jag måste få skriva klart Moonrose innan jag kan gå vidare i lugn och ro. Den behöver inte slå igenom, men jag behöver få den klar och känna mig nöjd. Det är det viktigaste! Åå utan Moonrose hade jag inte varit den "författaren" jag är idag. *Ja jag kallar mig för författare, jag har trots allt skrivit ett flertal dikter, några noveller och ett manus på över 300sidor med ca 150 000 ord - sen att världen inte ser mig ännu är helt en annan historia! Viktigaste är att jag har hittat mig själv och det har jag verkligen! + alla nära och kära där ute som stöttar mig och mina beslut gällande detta!

Tack för att ni finns!