JOHANNA EISENE - LIFE OF ART

Att pröva sina vingar till drömmarnas land

Min hemsida får inte den tid den förtjänar plus att mitt liv är en enda röra ... men jag älskar det ändå !!

Hej alla underbara följare! 

Förlåt, förlåt, föråt för den totalt kassa uppdateringen. Jag har otroligt mycket som ligger på datorn, i mappar, på externa hårdiskar men jag får ingen riktig tid för att ordna upp allt. Så jag vågar inte lova ut något längre. Jag vill ge hemsidan tid. Den är ju en del ut av min marknasföring. Jag har så mycket i livet som gör att när jag väl för tid över så sitter jag nästintill bara och glor på tv, film eller serier. Jag har varken ork eller motivation för resten, för min passion. För även skrivandet har drabbats av detta. Förhoppningsvis kommer vändingen snart. 

Som jag nämnt tidigare har jag legat i en separation, vi haft försäljning av huset och efter 4 visningar och en förhandsvisning blev det en lyckad försöjlning med budgivning. Nästa steg var att hitta bostad till mig och därinnan först, beviljas lånelöfte. Det var inte lätt som ensamstående men jag lyckades. Jakt på bostad då härnäst. 31 maj får våra köpare tillträde på huset vilket betyder att jag bör vara ute minst veckan innan så flyttstäd hinner göra sitt. Exet har redan flyttat ut. Jag har bott själv i huset sedan novomber, ett halvår nu alltså. Jag är såå trött på att ha visningar och gå på visngar. 7 budgivningar har jag förlorat. 7 stycken!! Slutligen vann jag äntligen en perfekt skönhet för mig. En härlig depå i väntan på nästa hus i mitt liv. En 2a på 76,5 kvm bottenvåning med altan. Jag kommer troligen göra om den till en 3a då utrymmerna är så pass stora plus fönster i bra lägen för det också. Jag lyckades köpa loss den innan visning (jag hade redan förlorat 7 budgvingar som sagt och ville helst inte genomlida en till). Samtidigt höll jag på att buda på en annan lägenhet. De väntade på mitt nästa motbud medan jag gick på förhandsvisning på den jag sedan köpte. Det var även 4 andra som ville kolla och buda innan visning. Men de alla hade samma prisplan som jag och ville inte buda över. Så tacka vet jag min driven- och målvethet, och att jag hann först. Sedan var ju nästa grej, att hinna skriva kontrakt innan ett högre motbud kom (nervös väntan!) och sedan bli godkänd av föreringen (nervös väntan!) och sedan få banken att betala ut handpenningen åt mig samt lägga ett överbebyggelselån som jag löser ut så fort jag får min del av försäljningen från huset så att jag sedan bara sitter med ett vanligt bolån (nervös väntan!). Allt borde ju fungera klanderfritt men man har ju trots allt den där lilla oron att något ska fela när det verkligen inte får göra det ... 

Jag får tillträde sista april och flyttar därefter i början på maj. När jag väl är där tror jag mycket kommer släppa. 

Ihop med det ovan börjar min hund visa tecken på att hon kanske inte har så många år kvar. Hon är en stor hund som blir 10 nu i april. Varje dag med henne är en gåva. Hon har funnits där vid min sida under alla år och nu under denna tuffa tid i mitt liv går det knappt att sätta ord på hur mycket hon betytt. Hon känner igen tecknet direkt och är där med nos och kropp innan eller precis när utbrottet äger rum. Vill att jag ska klappa och krama om henne. Hon lägger sig i min famn puffar med huvud att jag ska fortsätta klappa/hålla om om jag slutar. I början när det var som jobbigast i separationen föll jag ihop i köket, lutande mot kökslådorna och bra grät och grät och grät. Jag mådde så fruktansvärt dåligt men där satt hon med mig hela tiden och såg till att mina händer hela tiden kramade om eller klappade henne, hon tryckte sig emot mig och var verkligen där i nuet för att trösta. Jag grät mycket över telefon och sådant eller satt på toa och grät. Nu när jag mår bättre kommer hon så fort jag spänner kroppen eller liknande när jag sitter med telefonen och toa, glöm att jag får gå på den ifred numera. Haha. Jag älskar henne så mycket. Jag har sagt till henne att hon inte behöver stanna på övertid för min skull, utan behöver hon gå så ska hon göra det. Jag förstår. Jag har tackat för hennes tid med mig och för allt hon har gjort för mig. Min största rädsla är dock att hon ska behöva dö i ensamhet, vid ett tillfälle jag inte är hemma. Jag lämnar henne så lite som möjligt då jag vill vara där för henne när hon behöver. Hon ska inte behöva känna rädsla eller panik i hennes sista stund. Jag vill vara där för henne. Precis som hon har varit och fortfarande är för mig. Det är så hjärtskärande om hon kommer behöva dö i ensamhet. Det finns inget ni kan säga för att ändra de tankarna. Det är bara så, det kommer vara en fruktansvärd vetenskap om det faktiskt äger rum. Men ja ...

Sedan så blir min mamma allt sämre. Det är skönt att jag flyttar närmare henne nu (o pappa). Men allt tjaffs med kommun, domstolar och försäkringskassan sliter ju än itu. Förstår inte hur de kan dra in resurer för en svårt handikappad kvinnna som min mamma är. Jag orkar inte överklaga längre i den utsräckning att mamma ska kämpa en sådan process till med förlite hjälp. Vet inte ens om vi får igenom ett intremistiskt betslut, tvilvar starkt på det o oavsett så är den tiden för lite för hennes behov. Så jag har lyckats säga upp personlig assistans med omedelbar verkar (3 månders väntetid annars) och ska sätta in hemtjänst på heltid. Då vet vi i alla fall att någon kommer titt som tätt dygnet runt för henne. Och att jag samtidigt i lugn och ro kan börja om och ansöka om personlig assistans till henne på nytt, på heltid. För det är det hon behöver. Det kommer vara tufft med bara hemtjänst men det är det bästa av de alternativen vi hade om jag säger så ... jag spyr galla på dessa sjuka sysmtem vi har i vårt land. Men min mamma har mig och jag kommer aldrig att ge upp om kampen för ett värdigt och "okej/bra" liv för henne. Det är ingen som vet hur många dagar i livet hon har kvar. Varje dag är en gåva. Och med allt som pågått runtomkring har hon bara blivit sämre o sämre ihop med andra faktorer också såklart men när resurer dras in så blir det ju knappast till ens fördel för läkning och välmående direkt ... 

Fick reda på att hon faktiskt ska läggas in på sjukhus här nu snart då hon är i svältläge. Vi har kämpat med att få i henne mat/näring men hon har sväljsvårigheter samt tappat matlust. Nu har det blivit mer akut å hon måste läggas in för återhämtning eller vad kan ska kalla det. SÅ, så illa är det faktiskt. men det skiter ju handläggare och domstolar i tydligen ... 

Och för er som inte vet/inte har hängt med i svängarna så är min mamma sedan 6 år tillbaka svårt handikappad och rullstolbunden efter två massiva hjärninfarkter med mera (6 månader på sjukhus innan hon fick komma hem). Hon är halvsidesförlamad, nedsatt syn, försämrad hjärnkapacitet, har börjat få krampanfall och nu senaste sväljssvårigheter. Hon har även åkt på infektioner på infektioner som gjort avbrott i rehabträning eller haft sådan värk att hon blivit nerdrogad av all medecin. Hemst att se sin mamma försämras när man vet vilket liv hon hade och hur hon ville leva och allt hon gjort för mig alla år. Framför allt är det hemskt att se att hon bara blir sämre och sämre och inte tvärtom. Att man försöker göra allt man kan men står oftast vid sidan av o kan inte göra annat än att se på, just på grund av landets störda system och rättsprocesser och tidsförlopp av allting. Det är i så många fall där jag inte förstår hur de tänker, dessa dom- och beslutsfattare. De som gör lagar och dessa system. Nu är organisation en av mina styrkor. Men det har varit i så många lägen där jag bara velat läxa upp folk eller armbåga mig in och styra om saker och ting. Pratat med chefer som säger att de inte kan lösa ditt och datt medan jag sitter där som ett frågetecken har flera lösningar i huvudet .... men jag har inte den rätten att ta över och påbverka för då måste jag utblilda mig till någon kategori först och då är det redan för sent. I alla fall för min mor kanske. Visst kan jag hjälpa andra i samma situation men det är nu det gäller som allra mest. Så jag ska kriga på så gott jag kan. Och jag lägger mig i ändå och försöker förändra även om jag inte riktigt får. Hellre det än att stå och bara titta på. 

 

Ja så i det stora hela kanske ni förstår varför jag inte finner någon direkt motivation till att göra det jag älskar. Men pratat med några som sagt åt mig att göra det ändå, även om motivationen inte är där så tvinga dig att måla eller skriva. Organisera din hemsida. Kanske inte allt på samma gång men tvinga dig en stund då och då. För varje ny illustration och varje nytt skrivet/redigerat kapitel kommer kännas så jäkla bra även om motivationen inte ännu är där. Gör det bara för att och njut av det lilla. *Ord som jag själv hade kunnat säga till någon annan. Det var som att råda sig själv. Jag sa till min mormor senast i går; "du är 80 mormor. Jag vet att din älsta dotter(min mamma) är svårt sjuk och kanske döende, och att ditt älsta barnbarn(jag) har det jävligt tufft. Men du har också ett liv mormor, ett eget liv. Spendera dina sista år att leva det på det sätt du vill och koppla bort all ångest och oro." *Visst är det tvetydigt. Klart hon vill tänka på sitt sjuka barn och barnbarn och övrig familj. Men man får inte glömma bort att man har ett eget liv vid sidan av också. Och vi har bara ett liv. Visst, det är förjävligt att folk dör i förtid och blir sjuka eller skadade. Men ska vi "förstöra" våra liv också bara för att. Jag gillar det här utttycket på flygplan; "sätt på din syrgasmask innan du hjälper den bredvid". Mår jag bra kan jag finnas bättre till för någon annan. Nu har ju jag det rätt tufft själv med alla mina sjukdomstillstånd (för er som glömt; fibromyalgi/astma/ibs/pcos/insulinresistens/pigmentering/psoriasis/försvagade ögonmyskler/dold skelning/högt blodtryck/yrsel/illamående och svårhet för värme) och det runt omkring, men ser alltid till att finnas där för andra ändå och det kommer jag alltid göra. Men. Jag har på senaste tid lärt mig att säga stop/nej. Jag behöver tänka på annat. Jag behöver andrum. Jag ska/jag kan hjälpa dig men inte nu. Jag har lärt mig att bli egoistk, fast på rätt sätt - för min skull. Å ja, min mamma kanske är döende. Jag kommer troligen förlora min hund snart. Ja min pappa dricker för mycket (vilket också varit ett rent helvete alla år och som värst nu när mamma blev sjuk). Men det betyder inte att jag inte ska få leva upp mina drömmar, jag måste få leva det liv som jag vill leva och göra det jag vill göra. Jag ska inte behöva stanna upp mitt. Jag försöker intala mig själv allt det här och jobbar med psyket att börja skriva och illustrera på heltid igen och göra det jag älskar och göra allt för att lyckas med något elle fler av mina framtida drömmål. Medan allt det där andra sker vid sidan om. Jag kommer fortfarande vara där, precis på samma sätt men bara inte glömma bort mitt eget liv på vägen. 

 

(å vad gäller pappas drickande så är det bara på hans lediga tid. En såkallas ledighets/helg alkolist typ ... Han är en toppenmänniska som nykter. Men ohanterlig som full ... Jag har haft en underbar uppväxt med idrottande och fått uppleva fjällvärlden år efter år och haft en pappa som kört till matcher, tuneringar, läger, kompisar, fester mm. En som tröstat mig, försvarat mig när dumheter hänt och alltid varit där. Men som också druckit en del. Och det var först i äldre tonår som jag förstod allvaret i det på riktigt. Och de sista 10, 15 åren jag bodde hemma var det jag som tog hand som hans fyllor. Jag fick sluta jobba helger tillsut för att jag mådde så dåligt och inte fick någon sömn. Mamma hade slutat jobba dubbelskift och börjat plugga och sedan fick sitt drömjobb, så hon sov sig igenom allt (hon hade ju ändå tagit hand om hans fyllor under hela min uppväxt fram till då - jag hade ju bara inte förstått innebörden i det än). Jag väckte henne bara om jag inte fick honom i säng. För han däckade aldrig och sendan var det lungt. Utan han däcka och fortsatte dricka när han vaknade till ... När farmor dog 2010 blev det värre och när mamma/hans livskamrat insjukna ... ja, ni fattar nog. Det har varit katastrofalt. Så vi får se var allt slutar. Men han är fortfarande underbar som nykter. Och troligt bra på sitt yrke och vädligt omtyckt. Det är så synd att alkolisomen ska dra ner och dölja hans fina sidor. Jag kommer alltid älska honom också, precis lika mycket som mamma och kommer aldrig sluta kämpa för ett nykter liv för honom. Men fram tills dess så ses vi bara under nyktra omständigheter). 

 

Oj det var inte meningen att tala ut i dag, men jag tror jag behövde det. Jag skulle bara beklaga mig över att hemsidan inte fick sin tid den förtjänar hehe ... 

Väl mött. Njut av att våren är här. Det ska jag göra! Massor av kärlek till er <3

//Johanna 

27 mar 2019