Min andliga sida - Övernaturliga Händelser Del 2

Händelser/Upplevelser från 2013 och framåt.

------------------------------------------------------------------- 

Detta är några av dem sakerna som jag upplevt/varit med om och kan minnas … I många av fallen har jag haft någon med mig som kunnat ”vittna” om att det är något oförklarligt som har hänt.

- jag ska försöka lägga händelserna i rätt ordningsföljd.

------------------------------------------------------------------- 

 

------------------------------------------------------------------- 

2013

------------------------------------------------------------------- 

31/7 Plats: Idre

Min farmor som gick bort på Julafton 2010 var konstnär, och är bland annat grundaren/skaparen till Idres symbol "Nipgubben" – han som vakar över fjällen. Det finns en staty av honom längs Nipfjället, och det sägs att min farmor nu vakar över alla dalafjäll tillsammas med honom.

Härom veckan var jag där uppe och gick längs fjället med min hund. Det spöregnade ute och inte en enda människa syntes till. Inte ens några parkerade bilar. Det var bara min hund och jag. Min hund var ovanligt glad, hoppande och skulle leka med kopplet. Det var som om blivit valp igen under vår fjällpromenad. Marken var ojämn då vi valde att inte gå längs vägen, utan så nära uppstigningen av fjället som möjligt. Vägen försvann allt mer som vi kom närmare Nipgubben. Han som nu är ett med farmor. Sedan farmor dog har Wilma (min hund) varit rätt så vaktande mot statyn när vi är där. Nu när vi väl var framme la hon sig framför honom och suckade djupt. Själv satte jag mig på huk, så att jag kom i jämnhöjd med honom. Jag började prata till farmor via honom. Jag berättade vad vi gjort där uppe, och att jag skrivit klart boken. Jag sa att jag önskade att hon skulle fått läsa den (vi hade pratat mycket om den innan hon dog, och hon var en av dem som stöttade mig som mest i början). Jag sa hur mycket jag saknade henne, och att hon gärna får hälsa på igen – att det var länge sedan sist. När jag kramande om gubben och gav honom en puss på nästippen, sken solen upp längs fjället bakom mig. Regnets hårda slag mjuknade och glittrade lätt mot solens strålar. En omfamnad känsla for inom mig. Jag kunde inte hejda mina tårar som nästan forsade ut. Men jag kände ingen sorg, utan lättja. Jag kände mig så lycklig den korta stund euforin varade. För när jag ställde mig upp, sa farväl och började gå tillbaka, försvann solens sken. Regnet slog åter igen hårt i backen och sköljde bort mina tårar. Men känslan, den var fortfarande kvar, djupt sittande i mitt hjärta.

------------------------------------------------------------------- 

2014

------------------------------------------------------------------- 

 2/6 - Tyresö

Jag har på senaste tiden fått många rysningar ihop med gåshud. Först tänkte jag om det kanske var någon form av ticks som tagit sin början ... nu funderar jag på, om det kan vara en ande/själ som är i närheten i stället varje gång jag får dessa rysningar med gåshud. För de kan liksom komma, när hur och var som helst - utan någon påverkan från något annat.

En annan (ny) sak som jag upplevt, är att jag sett en ljus "dörröppning" i "vaket" skede ... två gånger har detta hänt nu. Först trodde jag att det var inbilling, att jag bara var trött då jag suttit vid datorn så mycket. Men när det hände en annan gång vid ett helt annat tillfälle med dess förutsättningar, förstod jag att det var "något annat", så att säga ...

Första gången stod jag i köket, när jag plötsligt blev iskall och fick gåshud. Samtidigt såg jag ett jätte starkt sken i golvet. Tänk er som en halv dörröppning. Den höjden, den bredden var skenet. Skenet flyttade sig från golvet så att det var rakt upp, precis framför mig. Jag kände ingen rädsla över huvud taget, utan sträckte fram handen, och tog ett steg fram, jag ville få reda på vad det var för något. Om den tog mig någon annan stans, eller om någon annan var där. Men samtidigt var jag frågande till detta, då det bara kom sådär, från tomma intet och jag vet inte, jag blinkade till eller något, tappade fokuseringen samtidigt som jag tog mitt steg fram och skenet försvann. Samtidigt försvann all kyla och gåshuden ihop med den. Jag blev istället väldigt varm. Som om någon hade omfamnat mig.

Andra gången, var det ungefär lika dant. Men det kom så snabbt, utan förvarning och från ingenstans. Jag hann aldrig lugna ner min fokusering innan den försvann lika snabbt som den kom. Jag hoppas verkligen denna öppning stannar kvar lite längre nästa gång. Eller är det ett tecken, på att min tid kanske snart är inne? Eller är det någon på andra sidan som försöker nå mig? Hrm ...

------------------------------------------------------------------- 

 

13/11 - Tyresö

Här kommer 2 nya olika händelser/upplevelser

1) I början av oktober hände detta: Jag lät kroppen besvara mina frågor utifrån en repetion jag lärt mig.

Man står rakt med benen ihop och armarna avslappnad ner. Ställ din fråga högt eller i tankarna och blunda. Faller kroppen fram är det ett JA, faller du bak är det ett NEJ. Kroppen kan tveka och börjar då vingla innan den evt. ger ett svar.

Jag ställer mina random frågor för att testa mig fram och detta test tycktes fungera. Notera dock att jag var och fortfarande är, skeptiskt om det inte är ens undermedvetna som svarar ändå - att kroppen reagerar på det svar man vill ha. Vilket som så fortsatte jag. Jag ställde både privata och öppna frågor. Tillslut frågade jag om det fanns andar i huset. JA sa kroppen. Jag frågade om det var min farmor som var på besök, NEJ. Jag hade länge, alltså under flera års tid haft känslan av att en viss person var i min närhet. En person från ett jobbigt förlutet som jag inte tänker gå in på här. Men det jag kan säga är att kroppen talade om för mig, utefter mina frågor, att det var denna person och var denna befann sig i huset. Jag gick dit -  min vänstra sida kallnade till, armen och handen pirrade. Precis som när den har somnat. Jag såg aldrig personen, men jag kände av den. Jag kände en fruktansvärd ångest. Jag fick ont i magen och började må illa. Jag kände mig desperat, som att ingen lyssnade på det jag försökte säga. Jag visste att det jag kände, inte var jag. Så först stod jag tyst, i flera minuter. Tankarna cirkulerade runt under tiden. Min egna ilska började släppa ihop med känslan av hur mina ögon blev allt funktigare och en glansig hinna la sig över dem. Sedan tog jag ett djupt andetag, öppnade upp mitt sinne och sa med hela min kropp, hjärta och själ; "jag förlåter dig." Efter de orden for en stor lättnad igenom mig. Jag grät hysteriskt. Kroppen blev varm och pirrandet i armen försvann. Jag kände en sådan glädje. Jag kände frid. Sedan kände jag aldrig av denna persons ande något mer.

Om det verkligen var för denna ande, eller om det var något som jag själv behövde, vet jag inte till hundra procent. Men jag tror med hela hjärtat att jag hjälpte både mig och denna person att finna frid från vårt förlutna.

2) Under Halloween helgen hände något underligt. Vi hade gäster som stod oss nära under den årliga festen som alltid anordnas denna tid. Tre av gästerna sitter i soffan när jag kommer in i rummet, varav personen längst in får all min uppmärksamhet då jag ser ett starkt ljusblått sken som går från huvudet ner till halsen - där tröjan sedan börjar. På de bara armarna syntes ingenting. Allt varade i några få sekunder. Först såg det ut som om skenet "lämnade/slets sig ifrån kroppen" men jag såg sedan hur skenet "sjönk" tillbaka in och försvann. Min första reakton var; "men herre gud, din själ lämnar ju din kropp?! Hur mår du?!" Personen i fråga hade inte känt av något alls och stod oförstående till mitt påstående. Alla de andra i rummet lika så.

Jag undrar så var det var jag såg. En ande? Ängel? Gott eller ont? hrm ...

------------------------------------------------------------------- 

2015

 ------------------------------------------------------------------- 

 22/6

 

Det här hände under natt för några veckor sedan …

Det var fullmåne ute och jag kände mig otroligt trött men kunde inte sova. Jag mådde illa och kände mig frustrerad i kroppen. Mängder av tankar och problem, stora som små, snurrade runt i huvudet. Ensam stod jag i köket och vinglade med överkoppen, sida till sida, medan jag drack ett glas med blåbärssoppa och knaprade på några skorpor. I sinnet kände jag plötsligt ett behov av värme - jag var så kall. Den/det första som kom upp i mina tankar då var farmor. Min avlidna farmor som gick bort 2010, 79 år gammal – hon dog på julafton och skulle ha fyllt 80 på nyårsafton. Det jag kände var att jag hade något slags behov av henne. Jag visste att hon var en av dem skulle förstå mig bäst.  Medan jag fortsatte att vingla med överkroppen, sida till sida, viskade jag efter henne medan jag tittade upp mot den klara fullmånen. Jag bad henne om råd, om hjälp. Jag sa att jag visste att hon var här, att hon brukade titta till mig. Men jag ville så gärna ha ett tecken. Vilket som helst! DÅ! Kände jag plötsligt en värme runt mitt hjärta.  Ja, runt mitt hjärta. Ingen annan stans. Jag blev lugn i både och kropp och själ. Min pappa som också var i huset hade vaknat och gjort mig sällskap i köket i samband med det här. Han sträckte sig efter ett glas från ena köksskåpet medan han kollade fundersamt på mig – han undrade säkert vad jag höll på med … men där! Poff! Glaset exploderade i hans hand. Glaset spred sig över hela golvet och köksbänken, men hyllan där intill, där glaset stod och som också var närmast vid explosionen, hade inte en enda liten glasbit i sikte. Det där måste ha varit min farmor som gjorde sig hörd. Abstrakt, javisst. Men hörd? Oja.

-------------------------------------------------------------------