sjukdomar och död, hur länge orkar man kämpa?

 

Oj, mycket som hänt på denna tid sedan jag skrev ett inlägg sist. Och det var ju bara två, tre veckor sedan.

Min bonus-morfar gick bort. Han har levt sjuk i altzimers (stavning?) under flera år och nu vann sjukdomen. Men vi alla vet att han har det betydligt bättre nu än som han har haft det under sina senaste år. Min mormor, mamma och moster behöver mycket stöttning nu. Jag letade bland mina fotografier jag fotat som jag tänkte ge dem. Hittade ett roligt "spex" foto på min moster och b-morfar under en nyårsafton, ett år där han var till åren - men frisk. Till mormor valde jag ut ett av fotografierna jag tog på min bonus-morfar under deras senaste bröllopsdag. Ett foto där han går själv på en grusgång med en bukett av sina favortblommor (gula tulpaner). Till dessa bilder skrev jag en varsin dikt. Dikterna är upplagda på sidan och ni finner dem under kategorin: familj. Jag gjorde detta på en beställnings sida för canvas tavlor, och skickade sedan en varsin tavla till dem. De blev så glada! Till mamma vet jag ännu inte vad jag ska göra. Han var ju hennes bonus-pappa. Min "riktiga" morfar/mammas pappa dog för tio år sedan, i samma sjukdom ... Jag ska försöka hitta en bild på de båda som jag kan redigera ihop med en dikt till mamma. För båda två var stora kärleksfulla fadersfigurer för henne. Japp, jag får klura lite =)

Min mamma är ju handikappad numera, efter två massiva stroke: s. Den sista av dem var den som gjorde henne helt halvsides förlamad. För en vecka sedan, några dagar efter min bonus-morfars begravning fick mamma ett krampanfall, blev helt oktanktbar och fick även andningstopp. Ilfart med ambulans till sjukhuset, där hon låg inne i vecka. Det visade sig att hon hade pågående hjärnblödningar. Som tur var räckte det med att läkarna testade olika mediciner och kroppen lyckades läka ihop blödningarna på egen hand, utan operation. En operation är väldigt riskfylld för henne, så vi undviker det i alla fall det bara går! Nu är hon hemma igen, men trots att blödningarna är läkta har de tagit mycket stryk på henne - vilket är fullt förståeligt!!! Men hon mår så dåligt av de nya medicinerna och är faktiskt lite sämre än innan anfallet. Tyvärr tror vi att dessa blödningar/anfallet kan ha påverkat hennes friska sida en aning. Men det återstår att se. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att se sina nära så jävla sjuka och försvarslösa hela tiden. Och nu när ett första anfall har skett, kan det komma fler ... men man vet bara inte när eller om (de nya mecinerna ska ju försöka förhindra nya anfall) det att kommer ske.

Hur mycket orkar man som anhörig egentligen? Hur länge måste jag vara den starka? När ska någon fråga hur jag mår, ta hand om mig? och vem ska göra det? Förutom att stötta de närmaste och samt vara "gode man" och kämpa för kung och fosterland för min mamma i denna orättvissa sjukvårds-värld har jag mina egna sjukdomstillstånd; i min kropp! *Svår astma, psoriacis & annan pigmentering (med hög cancer risk), ibs, pco:s (svårigheter att få barn och jag har en sådan barnlängan att det är sjukt!!!) och fibromyalgi. Kronisk värk, illamående och trötthet är bara tre av bieffekterna från dessa tillstånd, som jag lever med varje dag, dygnet runt. Ändå är det jag som är starkast? Jag vill alla andra så väl, vill att alla andra ska må så bra som de bara kan. Men när får jag säga nej, att jag inte orkar mer. Det handlar ju om mina nära och kära. Om jag inte kämpar, vem ska då göra det för dem? Och missförstå mig inte nu med texten ovan. Det är mina närmaste vi talar om, det är en självklarhet att kämpa för dem och stötta! För mig är det en självklarhet i alla fall. Det är ingen som tvingar mig heller, men det finns inte i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle vända på klacken och visa dem ryggen till. Men. Det tar ju inte bort det faktum över att jag enbart är en människa jag också. Var går gränsen. När är det "okej" att sätta stop.

 

Kärlek till er alla - ta vara på livet, det har så jävla mycket att ge så länge ni ser möjligheterna och tar vara på dem.

 

 

 

16 feb 2017

Comments powered by Disqus