Cirkeln - till min mor.

 

 

CIRKELNS  HJÄRTA

 

Jag vänder min blick mot öst, nickar åt luft och ber den att skänka dig dess smekande tröst.

Jag vänder min blick mot syd och eld, ber den att bränna bort all smärta du känt.

Jag vänder min blick mot väst, där vatten regerar, jag ber den att hjälpa dig, balansera.

Jag vänder min blick mot norr, nickar åt jord att skänka dig mod.

En sluten cirkel jag nu har och in i mitten jag mig tar. I sinnes ro jag sätter mig i skräddarställning ner, händerna vilande längs mina ben. Huvudet för jag långsamt upp medan mina läppar ler. Slutna ögon jag hela tiden har, trots det, ser jag som om det vore dag. Jag kallar på ande, ett femte element, visar med mina känslor och minnen allt som en gång hänt. En beröring på min axel känner jag nu ihop med viskande ord om hopp, tro och om allt i vår framtid som kan tänkas stå på tur. Jag visste att ande hade lyssnat, att ande var där. Vi var enade i dess snurrande atmosfär.

En beröring lyfter mig oväntat upp via ett grepp om min midja. Nya starka ben jag nu har, med bestämda kliv ut ur cirkeln jag tar. Jag tackar elementen var för sig, skickar de tankar att nu kommer allt att bli okej.

Jag vet nu att elementen tar en på rätta spår, men att det är i ditt inre du styrkan når. Där samlas allt från förr och nu och håller alltid plats för din framtids rogivande lut - för det onda måste få blandas med det goda, balansen kan ej annars icke froda. I cirkeln lärde jag mig, att det är vi själva som bestämmer vad av det ödet ger, som vi vill och tänker se. Men det viktigaste av allt, var att oavsett vilka vägar man väljer att ta, kommer man alltid ha de närmaste kvar.

Jag pausar. Andas in. Andas ut. Min mamma, hon måste få ta del ut av det här. Jag vill berätta hur tacksam jag är. Bland annat, för att hon till världen mig tog (med lite hjälp från farsgubben må tro) och lärde mig att leva efter mina egna välbefinnande ord.

Jag måste berätta för mamma, att beröringen i cirkeln jag kände - var hennes händer. Att trots avståndet ibland är långt, behöver jag endast skänka en tanke blått och i spegeln jag sedan ser en bild av min mor. Vilken jämlikhet vi nått.

Jag kan inte låta bli att le. En avbild av min mor, det är ju just det som jag e.

Skrattande speglar jag mig själv en stund. Jag blundar, tar fingrarna mot min mun. Jag kysser dem mjukt, nuddar de sedan försiktigt mot spegeln. Samtidigt, känner jag hur luft kittlar min hud, eld som värmer upp min kropp och hur vatten hjälper till och håller mig balanserad. Jag känner hur jord lugnar ner mitt sinne och svalkar min själ. Vinden lyfter mitt hår. Jag känner gräs mellan tårna och … det känns, som om jag står i kall, blöt mossa. Framför mig glimtar en vy full av harmoniska vågor. Doften av eld når mig nu och sprakande glödsmulor leker förbi med vinden över vågorna. Eufori.

Med handen kvar mot spegeln öppnar jag mina ögon. Jag viskar svagt; mamma … du är som elementen, du ger mig allt som de kan ge. Du är en del ut av min ande.

Jag älskar dig.